Precis innan sommaren, på midsommarafton, förändrades allt allt allt. För min dåvarande pojkvän ringde till mig och sa: "Jag kan inte vara ihop med dig längre" Han litade inte på mig sa han. Jag skrek i telefonen och sa men jag har ju bara sagt sanningen inget annat. Men det hjälpte inte. han hade bestämt sig och jag var förstörd.
Det kändes som att någon flyttade mig genom att plocka upp mig i sina händer. Och sen var jag helt plötsligt i ett annat land och där skulle jag ha kul egentligen. Jag blev en liten docka som någon klädde på, gick till stranden med, matade och lekte att dockan var helt och hållet slutkörd i hjärtat. "Men Elin vi är ju i solen, vi bor underbart och tänk att du har oss" sa mamma och pappa och mina fina systrar. Men det gick inte. För han var inte där. Ingen matlust hade jag heller. Åt inget. Gick ner sex kilo på två veckor och varje kväll när solen gick ner satt jag vid vår strand och lyssnade på låtar, på våra låtar. Kunde inte sluta gråta. Plågade mig själv. Ville inte hem. För vad skulle jag komma hem till? Inte hans famn. Inte hans hår. Inte hans händer. Då var det inte värt det.
Jag kom till Italien för att träffa nya människor. Där skulle jag vara i tre veckor. Den första veckan var jag samma docka som i Kroatien. Men när tiden hade gått och jag lärde känna både flickor och pojkar från andra länder med underbara dialekter och personligheter kunde jag för en liten stund sluta. Jag var nästan lite lycklig. Så jag åkte hem, kände fan vad skönt. Nu kan jag avsluta detta. Jag åker hem till honom, ser honom i ögonen och sen kan vi bara säga hejdå. Det trodde jag.
Men alla långa kärleks sms, alla blickar från kvällen vi träffades, alla gånger han lyft upp mig i sin famn, alla presenter, alla kyssar, all kärlek. Det var borta. Han kände inte samma. Jag har varit så tonårig och första gången man gör slut-ledsen.
Men det är det värsta. Jag håller mig varje dag för att inte kolla hans facebook, instagram, läsa gamla sms. Aldrig mer. Det har gått en vecka sedan jag kollade hur han mår vad han gör om han är lycklig. Jag kanske mår bättre av att inte veta. Mitt liv handlar ju om mig. Det är därför det är så jäkla irriterande att bli kär, för då finns ju han också. Man slutar aldrig bry sig. (slutar aldrig älska.)
Nu ska jag må bra. Jag lyssnar på bra musik. Jag kollar på bra filmer. Jag älskar min familj. Hej hösten, nu kör vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar